Huggormen, eller Vipera berus som den heter på latin, är den enda giftorm man kan stöta på vilt här uppe hos oss i Skandinavien. Huggormen tillhör, lustigt nog, den familj av ormar som kallas just huggormar. På engelska kallas huggormen för common European adder eller common European viper. Huggormen finns väl utspridd över hela Europa, och rör man sig väldigt högt upp norrut sett så är huggormen den enda orm man kan stöta på - då den är den enda art av ormar som finns i de nordligaste breddgraderna.
Vuxna huggormar blir ca. 60 till 90 cm långa, och väger mellan 50 till 180 gram. Några undantag av längre (ungefär 1 m) och något tyngre ormar har dock förekommit, men hör inte till vanligheten. Honorna blir generellt sett lite längre än hanarna, men det handlar oftast bara om några centimeter upp till ca. 10 cm. Huggormen är oftast ljusbrun med ett mörkare sicksack-format band längs ryggen, dock förekommer det även helsvarta huggormar till följd av en förhöjd koncentration av melaniner, vilket kan ses som motsatsen till albinism/albino. Ibland kan det vara svårt att skilja på svarta snokar och helsvarta huggormar, men en sak som fortfarande skiljer dem åt är att snoken har gula fläckar vid varje sida av huvudet, samt att huggormen har kattliknande pupiller till skillnad från snokens runda pubiller.
Huggormens sicksackmönster
Huggormens gift är ett cellförstörande gift, cytotoxin, som en blandning av enzymer med olika verkningsområden. Dels finns enzymer som verkar för att döda bytet, och dels finns sådana som verkar för att göra det lättare för ormen att smälta bytet. Faktum är att bytet börjar smältas redan innan ormen har hunnit svälja det! Huggormens vanligaste bytesdjur är små däggdjur, såsom t.ex. ödlor, råttor, sorkar, och så vidare.
Viktigt att veta är att det för vuxna är väldigt ovanligt att ett huggormsbett är livshotande. Även om det händer att människor dör efter ett huggormsbett så handlar det vanligen om överkänslighet, alltså en allergichock. Statistik visar att det ungefär vart åttonde år dör en människa till följd av ett huggormsbett i Sverige, medan ungefär 200 personer per år söker läkarvård för huggormsbett. Vidare tror man även att inte huggormen sprutar in sitt gift vid alla bett som inträffar med människor inblandade, troligen eftersom huggormen bara försvarar sig och giftets syfte egentligen har med födointaget att göra. Ungefär hälften av alla huggormsbett tros vara giftfria.
Även om det är ovanligt att ett huggormsbett är livshotande är det viktigt att ta ett bett på allvar, och man bör genast söka läkarvård. Om huggormen har sprutat in sitt gift kan man få symptom såsom allvarliga svullnader, lågt blodtryck, förlamning, kräkningar, magsmärtor, diarré, och så vidare. Giftet kan vara särskilt farligt för barn och äldre människor, samt för sådana som har försämrat immunsvar på grund av annan sjukdom eller är allergiska.
Som nämnts ovan är det dock inte vanligt att bli biten av en huggorm, detta på grund av att huggormen är väldigt skygg och biter bara om man trampar på den eller försöker lyfta upp den. Huggormen har ett väldigt välutvecklat känselsinne och kan lätt känna av vibrationer i marken när någon kommer gående, och försvinner då snabbt. Men givetvis kan man ju även ha otur och bli biten av en huggorm ändå, glöm t.ex. inte att kolla i stövlarna som stått ute över natten innan du stoppar ner fötterna i dem!
Uppretad huggorm!
Ormar är även någonting som ofta förekommer i drömmens värld, och någonting som människor har drömt om sedan väldigt långt tillbaka i tiden. Detta kan troligen kopplas till det att ormen alltid har funnit i människans närhet samt både varit fruktad och beundrad av människan. Enligt Freud kan drömmar om ormar ofta kopplas till intimitet, men det finns också många andra tolkningar när det kommer till drömmar om ormar.
Skrivet av Stefan Johansson