Augusti 1982 deklarerade Mexiko som första land att deras situation var ohållbar, att de omöjligt kunde fortsätta att betala sina utlandslån. Kort därpå följde ytterligare länder Mexikos exempel, och därmed myntades uttrycket skuldkrisen. [1]
Större delar av de skulder som framkallade skuldkrisen uppstod under 1960- och 1970-talen, när den internationella lånemarknaden upplevde enormt låga räntor. Många av kolonierna i Sydamerika och Afrika hade nyligen blivit självständiga, men lämnades samtidigt exploaterade och fattiga. De saknade skolor, sjukhus, vägar, elektricitet, telefoni o.s.v. Behovet av pengar var stort, och med den lukrativa lånemarknaden såg många länder sin chans att kunna bygga upp en välfärdsstat. Totalt lånade ungefär 60 länder tillsammans ca. 71 miljarder dollar, år 2008 hade den summan växt till 3000 miljarder dollar. [1][2][4][5]
En viktig sak att känna till i frågan om skuldkrisen är var alla pengar tog vägen, eftersom det är ganska uppenbart att några välfärdsstater inte utvecklades. Faktum är att bara 20 procent, en femtedel, av lånen gick till utvecklingsprojekt, utbyggnad av social service och andra produktiva investeringar. De resterande fyra femtedelarna gick till överklassens lyxkonsumtion, privata utländska bankkonton, vapeninköp och betalning av tidigare krediter. Detta bottnar i den korruption som tyvärr var mer vanlig än ovanlig, militärdiktatorer och korrumperade statstjänstemän/företagare var de som dominerade bland låntagarna. [1][2]
Den största enskilda orsaken till skuldkrisen är enligt Joseph Stiglitz den räntehöjning som USA med president Jimmy Carter i spetsen genomförde 1979. Räntan höjdes i en handvändning från den relativt låga nivån om 5 procent till över hisnande 18 procent. Men den orsaken är givetvis en verkan av helt andra orsaker, vi ska ta en titt på händelseförloppet. [2]
Under oktoberkriget 1973 i en slags "olje-krigföring" chockhöjde OPEC råoljepriset till den grad att oljan blev tre gånger så dyr. Det höjda oljepriset förde med sig prisstegringar på många andra varor, vilket sedan utlöste en så kallad pris- och lönespiral. Konsekvenserna blev att pengarna minskade i värde, allting blev dyrare och att arbetslösheten ökade. [1][6][7]
Mellan 1944 och mitten av 1970-talet fungerade den amerikanska dollarn som en centralpunkt i det internationella valutasystemet. Med det menas att dollarn hade ett fast värde snarare än som nu, ett rörligt värde. Guld användes som värdemätare för dollarns fasta värde, 35 dollar var det fasta värdet för 1 ounce guld (ca. 28,3 gram). Men som en konsekvens av att USA haft ett stort underskott i sina utlandsaffärer började många i slutet av 60-talet tappa förtroende för dollarn. Omvärlden började växla in sina dollar till guld och många var beredda att betala mer än 35 dollar, dollarns reella värde hade sjunkit. Dollarn fortsatte att försvagas, och 1973 beslutade sig USA:s dåvarande president Richard Nixon för att devalvera den. Devalveringen av dollarn ledde sedan till att hela valutasystemet bröt samman, istället för de fasta växelkurserna infördes rörliga växelkurser, vilket innebar att kurserna kunde förändras från dag till dag. Konsekvensen av rörliga växelkurser var att de lockade till sig professionella penningplacerare som satte i system att placera sina fordringar i starka valutor och sina skulder i svaga valutor. De hade hittat ett sätt att tjäna på inflationen. Men i och med att de vinster de gjorde härrörde ur spekulation snarare än produktion medföljde att även vinsterna blev inflationsdrivande, de gjorde att penningmängden ökade snabbare än varumängden och således blev pengarna mindre värda. [1][8]
Olje- och dollarkrisen ledde i sin tur till den s.k. sjuttiotalsinflationen, vilken skulle visa sig bli den djupaste svackan för världsekonomin sedan 1930-talet. Samtidigt som inflationen steg ordentligt stagnerade den ekonomiska tillväxten. Situationen liknade ingenting som hade setts tidigare och gav även upphov för en ny term, stagflation. Resultatet av den kraftiga inflationen blev att ett stort överskott pengar började röra sig på den internationella kapitalmarknaden samtidigt som låneräntorna sjönk. Banker och finansinstitut började låna ut pengar till mycket förmånliga räntor och villkor, ofta utan krav eller frågor om vad pengarna skulle användas till. Detta tillsammans med att även fattiga länder fick tillträde till den kommersiella lånemarknaden ledde till att väldigt många lånade pengar. Ytterligare en faktor som gjorde det billigare att långa pengar var att de flesta lån noterades i dollar, som vi sedan förra stycket vet hade haft en lång historia av nedgångar. [1][9]
Kort efter Carters höjning av räntorna valdes även en ny president i USA, Ronald Reagan. Till makten tog Reagan med sig ett antal ekonomiska rådgivare från olika ekonomiska inriktningar, resultatet blev en ny slags marknadsekonomi som skulle komma att kallas "reaganomics". Effekterna av Raegans marknadsekonomi blev att inflationen sänktes, dollarn stärktes, råvarupriserna sänktes och att räntorna höjdes ytterligare. Det vill säga att förutsättningarna som rådde under sjuttiotalet tvärvände, vilket visade sig få förödande konsekvenser för de skuldsatta länderna. De ökande räntorna höjde räntebetalningarna på lånen, den stigande dollarkursen ökade amorteringskostnaderna och de sjunkande råvarupriserna hämmade ländernas exportinkomster. Situationen blev mer och mer ohållbar, och i augusti 1982 kastade Mexiko in handduken. [1][3]
De länder som drabbades av skuldkrisen återfanns i Sydamerika, Afrika och till viss del Asien. Till en början var det mest fokus på de Sydamerikanska länderna, Brasilien och Mexiko hade t.ex. de största skulderna. Men i relation till deras BNP var deras situation hanterbar jämfört med exempelvis Zambia och Moçambique. Mexikos skuld i relation till BNP var ca. 76 procent medan Zambias var mer än dubbelt så stor som deras BNP. På grund av det höga tryck som skulderna medförde blev det i princip omöjligt för länderna att betala av sina skulder, vilket ledde till att de ackumulerade. Tredje världen blev så småningom fjärde världen. [1]
Utvecklingsländernas skuldutveckling, i dollar.
| År | Skuld |
|---|---|
| 1971 | $ 90 000 000 000 |
| 1982 | $ 750 000 000 000 |
| 1989 | $ 1 200 000 000 000 |
| 1997 | $ 2 050 000 000 000 |
| 2008 | $ 3 000 000 000 000 |
År 2008 hade alltså utvecklingsländernas skuld växt till hela 3 000 miljarder dollar, den hade fördubblats 42 gånger. Under tiden hade även mer pengar gått från den fattiga världen till den rika, än tvärtom. [1][4]
Utvecklingsländernas skulder kan delas in i tre kategorier. Först har vi de kommersiella krediterna, d.v.s. de privata storbanker i USA och Europa som lånade ut pengar i rent vinstsyfte. Sedan har vi de statliga bilaterala skulderna, vilket är benämningen på de skulder lånades ut av i-ländernas regeringar. Och sist har vi de multilaterala skulderna, skulder där betalningarna går till Världsbanken, IMF och andra regionala utvecklingsbanker. De lån som dominerade under sjuttiotalet var de kommersiella krediterna. Men när utvecklingsländerna började ställa in sina betalningar fasade i-länderna för att banksystemen skulle rasa, varav staterna gick in och stöttade bankerna. Många av de kommersiella krediterna förvandlades således till statliga bilaterala skulder, vilka senare tillsammans med de multilaterala skulderna skulle komma att dominera vilken typ av lån utvecklingsländerna hade. Ofta förekommande termer när långivare diskuteras är också Paris- och Londonklubben, vilka är två olika sammanslutningar bestående av långivare till utvecklingsländerna. [1][2][10][11]
Pengarna som utvecklingsländerna lånade gick inte alltid till länderna eller befolkningarna själva, som nämnt tidigare gick bara ungefär 20 % av pengarna till investeringar och utvecklingsprojekt. De resterande pengarna användes till att betala räntor och amorteringar på tidigare lån, vapeninköp och krigföring, lyxkonsumtion hos överklassen samt olaglig kapitalflykt. Den olagliga kapitalflykten var faktiskt så pass omfattande att 1996 hade t.ex. privatpersoner i Angola, Zaire, Nigeria, Elfenbenskusten och Venezuela mer pengar på konton utomlands än ländernas totala utlandsskuld. [1][2]
Avsaknaden på faktisk hårdvaluta fick många konsekvenser för utvecklingsländerna och situationen blev snabbt ohållbar. Uppskattningsvis har mer än en miljard människor blivit drabbade på ett eller annat sätt av skuldkrisen. Direkta konsekvenser kopplade till skuldkrisen är bl.a. ökad barnadödlighet, svält, skogsskövling, arbetslöshet, avsaknad av folkbildning och dålig sjukvård. [1][2]
De första lösningsförslagen från Nord var strukturanpassningsprogrammen (SAP), som kom att ledas av IMF och Världsbanken. SAP hade två byggstenar: makroekonomisk stabilisering samt strukturella reformer. Syftet med SAP var att få igång utvecklingsländerna ekonomiskt, att göra dem attraktiva att investera i och på så sätt få igång industrialiseringen av dem. De minskade statliga utgifterna hade även som syfte att länderna skulle få pengar över till amorteringar och räntor. Tyvärr lyckades dock inte SAP att infria förväntningarna, industrialisering av utvecklingsländerna hände aldrig. I slutändan hade inte SAP gjort annat än att förvärra situationen. Arbetslösheten ökade p.g.a. den flexiblare arbetsmarknaden, det var enklare att anställa och avskeda än förut. Skol- och sjukvårdsavgifter som många länder tvingats införa, för att klara av nedskärningarna inom den offentliga sektorn, drabbade oerhört många människor. Internationella företag hade konkurrerat ut inhemska företag och således ökat den negativa handelsbalansen. Och till råga på allt visade det sig i slutändan att utlandsskulden hade ökat istället för minskat. [2][3]
Enligt beräkningar från FN dör omkring 19 000 barn varje dag som en direkt följd utav dessa strukturanpassningsprogram. Sju miljoner barn om året. [2]
Efter stora påtryckningar av den internationella opinionen introducerade Världsbanken och IMF 1999 de så kallade HIPC-initiativen, Heavily Indebted Poor Countries. Syftet med HIPC är att de mest fattiga och skuldsatta länderna ska få rejäla skuldavskrivningar. Delar av deras skulder ska efterskänkas och deras skuldbörda ska ner på en hållbar nivå. Kravet för ett land att komma med i HIPC är att landet har en årlig BNP per invånare som inte är högre än 750 dollar. Från början kvalificerade sig 42 länder, nu finns 40 länder med i programmet. MDRI, Multilateral Debt Relief Initiativ, introducerades 2005 och är en förlängning av HIPC. MDRI är den delen av HIPC-programmet som försäkrar att skuldavskrivningarna blir oåterkalleliga.
HIPC-programmet delas upp i tre steg:
1) För-beslutspunkten huserar för närvarande 5 länder. Länder i för-beslutspunkten är berättigade att delta i HIPC-programmet men uppfyller inte alla krav ställda enligt PRS.
2) Beslutspunkten, som för närvarande innefattar 9 länder. Länder som nått hit är berättigade HIPC-programmets bistånd.
3) Slutförandepunkten, där de resterande 26 länderna finns. Länder som nått hit har fått skuldavskrivning inom ramen för både HIPC- och MDRI-programmet och deras skuldlättnader är oåterkalleliga.
[2][13][14][15]
Trots att HIPC är ett ambitiöst initiativ och har lett till stora skuldlättnader för utvecklingsländerna, har programmet ändå fått kritik. Kritiken som riktas mot HIPC är framför allt att skuldtjänsten som blir kvar, efter att skuldlättnaderna har inträffat, är alldeles för hög. De skulder som försvunnit hade länderna ändå inte kunnat betala, och tvingas nu ändå att fortsätta betala stora summor till fordringsägarna. Som ett jämförelsetal för att få ett perspektiv på skuldtjänsten kan tas Tysklands skadestånd efter andra världskriget, som motsvarade en skuldtjänst om ca. 3,5 %. Utvecklingsländernas skuldtjänst efter skuldlättnaderna från HIPC ligger på ca. 20 %. [1][2]
Skuldlättnader har även skett innan IMF och Världsbanken initierade HIPC-programmet, ofta efter stora påtryckningar från den internationella opinionen. Totalt sett innan HIPC hade det skett 338 skuldlättnader för 76 skuldsatta länder. Flertalet engagerade organisationer har legat bakom påtryckningarna, vissa av dem är fortfarande aktiva. Exempel på en organisation som fortfarande är aktiv är Forum Syd, som arbetar med internationellt bistånd och opinionsbildning om globala frågor, däribland frågor som behandlar utvecklingsländernas utlandsskulder. [1][2]
Skrivet av Stefan Johansson
[1] Global ekonomi mellan börsen & bushen (Roselius, 2000, s. 193-208) ISBN: 9187722089
[2] Sänkt pris, kort datum (Agebjörn & Elmqvist, 2004, s. 67-68, 70, 78) ISBN: 9173430595
[3] Utvecklingens drivkrafter (De Vylder, 2007, s. 36-40, 183) ISBN: 9189542339
[4] Forum Syd - Introduktion till skuldfrågan (läst: 2009-11-25)
[5] Global Issues - The Scale of the Debt Crisis (läst: 2009-11-25)
[6] Wikipedia - OPEC (läst: 2009-11-25)
[7] Wikipedia - Oktoberkriget (läst: 2009-11-25)
[8] Wikipedia - Inflation (läst: 2009-11-25)
[9] Wikipedia - Stagflation (läst: 2009-11-25)
[10] Wikipedia - Internationella valutafonden (läst: 2009-11-25)
[11] Wikipedia - Världsbanken (läst: 2009-11-25)
[12] Wikipedia - Bruttonationalprodukt (läst: 2009-11-25)
[13] Worldbank.org - Debt Relief (läst: 2009-11-25)
[14] Wikipedia - Debt Relief (läst: 2009-11-25)
[15] Worldbank.org - MDRI Fact Sheet (läst: 2009-11-25)