Stjärnors födelse, liv och död

Stjärnor, likt vår alldeles egna stjärna Solen, föds i gigantiska interstellära moln som kallas nebulosor. Nubulosor, likt Lagunnebulosan, är i princip enormt stora ansamlingar av plasma, gas och annat rymdstoft. Dessa nebulosamoln innehåller den kombination av råmaterial som gör stjärnbildning möjlig. Molnen består av vätemolekyler, helium och stoft, och kan vara enormt stora system med hundratals ljusår tvärsöver. Men det finns även mindre individuella moln (bokgluboler).

Stjärnors livscykel

Molnen kollapsar pga. gravitationen

Det är när dessa svala och täta interstellära moln faller samman och kollapsar av gravitationen som nya stjärnor kan bildas. Fast det krävs även något som tillfälligt ökar tätheten hos den interstellära materian och utlöser själva kollapsen, eftersom molnen hålls uppe av gastryck och ett inre magnetfält. Men det krävs inte mycket, det kan räcka med t.ex gravitationen från en förbipasserande stjärna, stjärnvindar, eller tryckvågen från en supernova. Molnet kollapsar då till en protostjärna, som sedan fortsätter att dra sig samman ända till dess att kärnreaktioner startar i protostjärnans centrum. Det är vid detta tillfälle en ny stjärna föds.

Stjärnor dör på olika sätt

Stjärnan kommer sedan under sin livstid att omvandla väte till helium och andra tyngre grundämnen, vilka bestäms av stjärnans massa. Det omvandlade materialet förloras sedan till det interstellära mediet, och bidrar till att nya stjärnor bildas, ända till dess att stjärnans kärnbränsle tar slut. En stjärna med liten massa tynar sakta bort för att till slut bli en liten mörk svart dvärgstjärna, medans en stjärna med stor massa sväller och blir en superjätte, för att sedan falla samman helt och explodera som en supernova. Om den kvarvarande massan efter en supernovaexplosion är mellan 1,4 och 3 solmassor kommer den att sluta som en neutronstjärna, men är den över 3 solmassor uppstår ett svart hål - där gravitationen är så stark att inte ens ljuset kommer ut.

Solen kommer att tyna bort

Vår egen stjärna Solen är dock inte stor nog för att explodera som en supernova, och inte heller liten nog för att bara sakta tyna bort. Den kommer att ta en medelväg - den kommer att svälla upp och bli en röd jättestjärna, och sedan avge sig en planetarisk nebulosa som kommer att hetta upp och förstöra den jord vi känner idag, för att sedan falla samman och bli en vit dvärgstjärna - och med tiden mattas av och bli en svart dvärg.

Källförteckning:
1) Universum - illustrerat uppslagsverk (ISBN: 91-7166-035-6)

Skrivet av Stefan Johansson
Texten uppdaterades senast 2019-11-12